Den tjugofjärde dagen under resan.
Några timmar innan vi klev på planet så hade vi ätit middag och strax efter vi hade lyft med planet mot Doah så fick vi ännu en middag. Kändest att det behövdes för var väldigt hungrig med efter det så kände jag tröttheten och slumrade till. Dock gick det inte bra att sova för vaknade upp flera gånger av turbulens. Det var den värsta turbulensen jag varit med om, kändes lite som att planet skulle störta men jag var alltför trött för att bry mig. Då jag vaknade till första gången av det tänkte jag på om planet skulle störta och hur jag skulle reagera. Avbröt tankegångerna och tänkte "Jag bryr mig inte om vi störtar för jag vill sova" och lite sömn fick man men det var knappt något då vi alla vaknade upp flertals gånger tills det var dags för mat igen.
Vi anlände i Doha efter 4 tiden på morgonen i deras tid efter 8,5 timmars flygresa. Väl i Doah så fick vi tillgång till internet och de sidor vi inte kunde komma åt så under de 4 timmar som vi spenderade där gick till att upptadera sig om vad man hade missat. Nu hörde man människor tala svenska igen vilket kändes konstigt för här fanns det svenskar som skulle hem efter att ha varit i Thailand. Vi fick frågan om vi också hade varit där, vi är bleka och alla andra är bruna, såklar vi varit där. Eller inte. Nu återstår bara 5,5 timmes resa, dock kändes denna väldigt lång då det blev försening. Två måltider serverades igen och det känns som detta flygbolag vill göda oss. Tur att maten är god!
Vi landade i Svergie ca 14.15 och då vi var påväg för att hämta våra väskor kändes det som om vi hade varit i en film. Att hela resan vi upplevt är något vi sett i en "7D" film som de kallar dem i Kina. Min moder jobbade och min pappa var utomlands så Sannas föräldrar var snälla att köra mig hem så efter att vi hämtat väskorna och sagt farväl till Josephine satt vi i bilen påväg till mig.
Under kvällen får jag ett meddelande från Josephine om att jag ska kolla min mail då vi fått ett meddelande från vår lärare som ger oss information om den kommande venissagen och en liten annan speciell text som lyder så här:
"PS: Om jag visste att ni skulle bli Kinas svar på Megan Fox hade jag aldrig lämnat ut mina kontaktuppgifter! I torsdags ringde någon till skolan och ville ha era kontaktuppgifter för en reklamfilm. Jag har aldrig varit med om någonting liknande under alla år som lärare. Helt sjukt. Vad har ni gjort i Kina egentligen? Och nu verkar min mailadress/telefonnummer ha spridit sig till alla som vill ha kontakt med er. För ett par timmar sedan kom ett mail från någon nöjesfält som ville ha kontakt mer er för ett modejobb?? Sen ringde någon kvinna från pandacentret och ville ha era telefonnummer - det gällde en gratisresa tillbaka till centret i utbyte mot reklamjobb för centret. Ni får berätta när ni kommer hem. Jag förstår ingenting??"
Detta kom som en chock, jag kunde inte sluta garva då jag läste detta. Detta är helt sjukt att vi tre har besökt olika platser och detta blir reslultaten efter att vi varit där. Denna resa har inte förändrat mig om människa, den har inte ändrat min syn på livet och världen så som det händer för många andra volontärer. Det var vissa saker som förvånade mig men det fanns en logisk förklaring till det och då var det inte så mycket med det. Denna resa har gett mig erfarenhet av självständighet då vi alla tre har varit i stunder då vi inte kunnat kommunicera med någon men ändå tagit tag och försökt gjort det bästa av det och det har gjort att vi klarat oss ut ur situationer som skulle kunna gått helt galet men det hände aldrig. Jag är stolt över oss tre och mig själv.
Detta är mitt sista blogginlägg, jag är nu hemma igen och allt har återgått till den vanliga vardagen. Förutom att vi bär på minnen som kommer vara med oss för livet och att vi skakat om Kina lite. Ops.
Kommentera